Det pratas mycket om samiska Rika Maja och sägnen säger att hon hade magiska krafter. Besök platsen där Rika Maja enligt sägnen ska ha haft sin kåta och sina renar vid Akkanålke.

Akkanålke är nära förbunden med berättelsen om Rika Maja i Mausjaur. Hon föddes år 1661 och dog vid 96 års ålder 1757. Fastän hon utåt sett var kristen så var hon under hela sitt liv en anhängare av sina fäders förkristna samiska religion. Samerna hade en religiös kontakt med naturen och tillbad inte endast gudar som i andra delar av världen.

Betesland för hennes renar var trakterna kring Stenträsket och Akkanålke. På kvällarna släppte hon ut sina renar från gärdan(1). På morgonen spelade hon på spåtrumman och knäböjde på marken med en offerslöja av renkalvskinn för ansiktet. Då samlades hela renhjorden.

När hennes drängar samlade renarna till sarvslakt(2) på höstarna, bad hon dem att göra en särskild ”gäll”(3)  – förrådsställning – på det stället där man påträffat de flesta renarna. Där skulle man hänga upp köttet från ett par slaktade renar för att som hon sade, himmelens alla fåglar skulle få föda.

Rika Maja var enligt sägnen ganska fåfäng av sig. Det berättas att man, när hon på sommaren vid de obligatoriska stämningshelgerna(4) gick till kyrkan, kunde få se henne skrida fram i den varma solen iklädd ändå upp till fem kapteh – koltar – på en gång. Den innersta var då alltid längst och den yttersta kortast för att alla skulle se hur rik och grann hon var.

Hon bad och offrade till berget. När hon blev gammal och blind var hon tvungen att för det mesta hålla sig hemma i Mausjaur och så en dag fick hon höra att Akkanålke stod i brand. Rika Maja lät då leda sig ut en bit i Mausjaursjön. Med en offerslöja på sig, slog hon med en mässingstav tre gånger i vattnet medan hon visslade. Då kom genast ett häftigt åskväder och Akkanålke var räddat.

När Rika Maja kände att hon inte längre hade så långt kvar att leva bad hon att man skulle begrava henne på Akkanålke därför hon ville höra ”gweppe lehsa ja velkenen bello” – renklövarnas knäppande och den vita skällrenens klocka. Hon varnade för vad som kunde hända om detta inte gjordes enligt hennes vilja. Trots det blev hennes önskan inte uppfylld utan man begravde henne på kyrkogården i Arvidsjaur. Det sägs att när man begravt henne blev hennes renar oroliga. De fann inte längre någon trevnad kring Stenträsket och Akkanålke utan spred sig i rasande fart över landet. Förgäves försökte man hinna ikapp hjorden. Det bar iväg allt längre och längre ner mot kusten. Men inte ens då stannade hjorden, utan den fortsatte ut på isen. Utan att hejda sitt lopp störtade så gott som hela hjorden ner i den öppna havsvaken.

Akkanålke – Akka betyder farmor/mormor, tant eller tilltalsord till äldre kvinna. Ålke betyder ås, bergsrygg eller axel (på människa). Bergets namn är en beskrivning av hur det ser ut, som en äldre kvinnas axel.

Gärda(1)– Plats där renarna samlas ihop och hägnas in inför ex. renskiljning.

Sarv(2) – hanren (vaja – honren)
        
Gäll(3) – luöpti på umesamiska. En enkel lave (slags förrådsställning) med/utan tak på stolpar för att torka fisk eller kött på, eller förvaring av matvaror och redskap.

Stämningshelg(4) - En handels- och kyrkhelg på sommaren då samerna samlades på en plats för att handla, döpa sina barn, besöka kyrkan med mera.

​

Källa Arvidsjaurs Kommun